Resa till Spremberg 2021

”I skuggan av Spremberg – en resa i minnets labyrint” är vår gemensamma dokumentärroman som vi har arbetat med sedan 2019. 2020 tilldelades vi arbetsstipendium från Helge Ax:son Johnssons stiftelse och Längmanska kulturfonden för att resa till Spremberg och vandra i vår släkts fotspår och besöka arkiv och andra minnesinstitutioner. I december 2021 kunde vi äntligen besöka Spremberg.

Utdrag ur vårt pågående dokumentärromanprojekt ”I skuggan av Spremberg – en resa i minnets labyrint”:

Att resa till Spremberg från Stockholm tar ungefär tre och en halv timme. Avståndet mellan städerna är 118 mil. Det motsvarar en bilresa på cirka femton timmar. Så nära. Så fjärran. Spremberg har för mig blivit en närmast mytisk plats. En fantasi. Något som är taget ur en film. Fiktion. Ouppnåeligt. Inte ens när jag och Lotta sitter på planet till Berlin kan jag riktigt förstå att jag inom några timmar kommer vara i Spremberg. Gå på samma gator som min Oma och Opa. Vara på platsen där allt hände. Där allt tog sin början.

Två dagar innan vår resa ser jag på tv-nyheterna att en flygbomb från andra världskriget detonerat vid en byggarbetsplats på ett spårområde nära Münchens centralstation. Fyra arbetare skadades vid explosionen. Återigen dyker kriget upp. Så fjärran. Så nära. Vi landar på Berlins nybyggda flygplats Brandenburg. Därifrån åker vi buss till Königs Wusterhausen, en liten stad vars historia förmörkas av det faktum att det 1944 byggdes ett koncentrationsläger där för judar och polacker. Från Königs Wusterhausen åker vi tåg till Cottbus där vi byter till ett pendeltåg som ska ta oss till Spremberg. Jag tittar på den lilla informationstavlan i tåget och ser att det bara är ett par stationer tills vi är framme i Spremberg. Kanske 20 minuter. Ändå har jag fortfarande den där känslan av overklighet. Hur är det möjligt att jag och Lotta snart ska stiga av i den här fiktiva platsen. Jag kunde lika gärna ha klivit in i garderoben som leder till Narnia.

Strax innan tåget ska anlända till Spremberg tar jag upp min mobiltelefon och sätter röstmemoappen på inspelning. Jag vill bevara minnet av när jag för första gången hör den förinspelade manliga rösten ropa ut ”Nächste Station, Spremberg”. Som ett bevis på att det faktiskt är sant. När jag tittar upp ser jag att Lotta filmar mig med sin mobil. Hon lyckas fånga mig på bild när jag hör utropet. Det känns ibland som att vi delar samma hjärna.

Vi hoppar av på en igenbommad och sliten station där jag läser Spremberg/Grodk på stationsbyggnaden. Grodk är det sorbiska namnet på Spremberg. Varje station vi passerat den senaste timmen har haft samma slags dubbelnamn. Spremberg. Grodk. Narnia. Nu är vi här.

Vi bestämmer oss för att gå de tjugo minuterna det tar att ta sig till fots till stadens centrum. Bredvid stationen passerar vi några nybyggda hus och sedan fortsätter vi på en väg som ligger mellan två stora skogsvallar, som en djup reva i landskapet. Jag börjar tänka på när Spremberg i slutet av kriget utropades till Festung Spremberg, en fästning som till varje pris skulle hållas och stå emot den anstormande Röda armén. En plats som var kritisk för Nazitysklands överlevnad, en sista mur, ett sista förtvivlat motstånd innan vägen låg öppen mot Berlin och undergången. Det var här det hände. På samma plats där jag nu går. Där de spikraka träden tappar sina sista löv. Där en ung flicka med skolväska på ryggen går några meter framför oss. Jag inbillar mig att någonstans, på något vis kunna se spår av kriget. Att det ska vara allestädes närvarande. Men jag inser snart att det inte är på det viset. I alla fall inte på ytan.

Text: William Oudhuis
Foto: Lotta Oudhuis